Ville skriva om kärleken
Jag är mamma till fyra, varav den minsta, N., idag 20 år, under det senaste året fått sina bröst bortopererade och fått nytt manligt personnummer.
Djup söndring mellan mig och pappan. Jag lämnade honom för drygt tio år sedan p.g.a. långvarigt fysiskt och psykiskt våld. Han har sedan dess varit mycket bitter på mig, vilket han inte stuckit under stol med.
Vid 16 år förklarade N. alldeles överraskande att hon ”var en kille”. Hennespappa understödde detta från sekund ett. Han ville att vi föräldrar skulle initiera en utredning direkt, så att hon kunde börja medicinera så snart som möjligt. Jag sa nej. Hon är 16 år! Vi talar om irreversibla ingrepp i en ung människas fullt friska kropp och ett livslångt beroende av medicinsk vård. I denna fullt friska unga kropp kan hon i Sverige leva som hon vill, välja vilka kläder hon vill, vilket yrke hon vill, vilka intressen hon vill, vilka roller hon vill, vilka partners hon vill. Att könskorrigera är inte problemfritt. Ett liv som transperson är ingen dans på rosor. Varför denna brådska???
Man kan göra sig kvitt de gåvor som följer med ens kvinnokropp, men man kan inte få de gåvor som följer med en manskropp. Sina två X-kromosomer har hon alltid kvar, förmågan att producera spermier och befrukta en annan människa kan hon aldrig få, vad man än skär bort.
Åldersgränsen för t.ex. sterilisering är i Sverige satt till 25 år, eftersom hjärnan, framför allt förmågan att förstå långsiktiga konsekvenser, inte är färdigutvecklad förrän då. Fram till dess får man helt enkelt hålla tillgodo med preventivmedel. Det är ingen katastrof, preventivmedel finns att tillgå och man är inte tvungen att föda barn bara för att man kan det.
Det tycker jag är en mycket bra ordning. Det är inte helt ovanligt att det man var bombsäker på när man var 16 ter sig på ett annat sätt tio år senare.
Så jag blev nejsägaren. Bromsklossen. Och så bröt N. kontakten med mig. Understödd av sin far. Och nu har N. alltså fått sina bröst bortopererade och gått in i ett livslångt beroende av tillfört testosteron. Jag har inte fått yttra mig och inte blivit tillfrågad, trots att vi hade delad vårdnad.
Det kan hända att N. ”är” en kille (vad nu det innebär? Som jag ser det har alla människor både en manlig och en kvinnlig sida.) Men det skulle ju också kunna
Djup söndring mellan mig och pappan. Jag lämnade honom för drygt tio år sedan p.g.a. långvarigt fysiskt och psykiskt våld. Han har sedan dess varit mycket bitter på mig, vilket han inte stuckit under stol med.
Vid 16 år förklarade N. alldeles överraskande att hon ”var en kille”. Hennespappa understödde detta från sekund ett. Han ville att vi föräldrar skulle initiera en utredning direkt, så att hon kunde börja medicinera så snart som möjligt. Jag sa nej. Hon är 16 år! Vi talar om irreversibla ingrepp i en ung människas fullt friska kropp och ett livslångt beroende av medicinsk vård. I denna fullt friska unga kropp kan hon i Sverige leva som hon vill, välja vilka kläder hon vill, vilket yrke hon vill, vilka intressen hon vill, vilka roller hon vill, vilka partners hon vill. Att könskorrigera är inte problemfritt. Ett liv som transperson är ingen dans på rosor. Varför denna brådska???
Man kan göra sig kvitt de gåvor som följer med ens kvinnokropp, men man kan inte få de gåvor som följer med en manskropp. Sina två X-kromosomer har hon alltid kvar, förmågan att producera spermier och befrukta en annan människa kan hon aldrig få, vad man än skär bort.
Åldersgränsen för t.ex. sterilisering är i Sverige satt till 25 år, eftersom hjärnan, framför allt förmågan att förstå långsiktiga konsekvenser, inte är färdigutvecklad förrän då. Fram till dess får man helt enkelt hålla tillgodo med preventivmedel. Det är ingen katastrof, preventivmedel finns att tillgå och man är inte tvungen att föda barn bara för att man kan det.
Det tycker jag är en mycket bra ordning. Det är inte helt ovanligt att det man var bombsäker på när man var 16 ter sig på ett annat sätt tio år senare.
Så jag blev nejsägaren. Bromsklossen. Och så bröt N. kontakten med mig. Understödd av sin far. Och nu har N. alltså fått sina bröst bortopererade och gått in i ett livslångt beroende av tillfört testosteron. Jag har inte fått yttra mig och inte blivit tillfrågad, trots att vi hade delad vårdnad.
Det kan hända att N. ”är” en kille (vad nu det innebär? Som jag ser det har alla människor både en manlig och en kvinnlig sida.) Men det skulle ju också kunna
hända att N. helt enkelt är en helt normal, förvirrad och identitetssökande tonåring. Eller symtombärare i en djupt destruktiv familjesituation. Vi vet inte. Och just det, att vi inte vet, det tycker jag som mamma är ett tungt vägande skäl att vänta med irreversibla medicinska åtgärder på mitt friska tonårsbarn! Vi talar inte om en dödlig sjukdom, vi talar om en subjektiv känsla. Alla människor har känslor. De kan vara jobbiga, men man dör inte av dem. En del känslor är varaktiga, andra känslor förändras, det vet man inte förrän det gått ett tag. Känslor kan hanteras på många sätt. Livslång hormonbehandling och plastikkirurgi framstår för mig inte som ett optimalt förstahandsval i en turbulent tonårskris.
Själv är jag ärligt talat inte alls särskilt ”intresserad”, eller hur jag ska säga, av huruvida N. ”är” en kille eller en tjej. För mig är N. helt enkelt en underbar människa, och därtill mitt barn. Jag är själv HBTQ, har inga problem med att människor själva väljer vem de vill älska eller hur, och jag har många personer med alla möjliga identiteter och sexualiteter bland mina vänner.
Att plötsligt vara utpekad som ”transfob”, ”fördomsfull” och ”respektlös” föratt jag inte vill medverka aktivt i att låta någon skära brösten av mitt barn, för att jag vill samtala och ställa frågor, och för att jag har uppfattningen att det finns skäl att vänta lite, det kom för mig som en verklig chock.
Att en krisande tonåring ställer till med drama eller har stora dramatiska tankar och känslor tycker jag inte är förvånande.
Vad som däremot gör mig alldeles bestört och förtvivlad, det är en vuxenvärld som verkar ha enats om att alla från sekund ett måste hålla med och bekräfta.
Jag skulle alltså som den här underbara människans mamma säga såhär:”Javisst, älskling, det håller jag med om, din kropp är felaktig och det finns ingen annan utväg än att helt göra om den. För att komma tillrätta med dina känslor av oro och ångest finns ingen annan råd än att skära bort fullt friska kroppsdelar, gå in i ett livslångt beroende av oprövade mediciner med svåra biverkningar och därefter för resten av livet befinna dig i ett slags könsmässigt ingenmansland.”
Aldrig i livet att jag skulle säga något sådant! Säg mig den tonåring som inte under en period känt sig obekväm i sin växande kropp?
Själv är jag ärligt talat inte alls särskilt ”intresserad”, eller hur jag ska säga, av huruvida N. ”är” en kille eller en tjej. För mig är N. helt enkelt en underbar människa, och därtill mitt barn. Jag är själv HBTQ, har inga problem med att människor själva väljer vem de vill älska eller hur, och jag har många personer med alla möjliga identiteter och sexualiteter bland mina vänner.
Att plötsligt vara utpekad som ”transfob”, ”fördomsfull” och ”respektlös” föratt jag inte vill medverka aktivt i att låta någon skära brösten av mitt barn, för att jag vill samtala och ställa frågor, och för att jag har uppfattningen att det finns skäl att vänta lite, det kom för mig som en verklig chock.
Att en krisande tonåring ställer till med drama eller har stora dramatiska tankar och känslor tycker jag inte är förvånande.
Vad som däremot gör mig alldeles bestört och förtvivlad, det är en vuxenvärld som verkar ha enats om att alla från sekund ett måste hålla med och bekräfta.
Jag skulle alltså som den här underbara människans mamma säga såhär:”Javisst, älskling, det håller jag med om, din kropp är felaktig och det finns ingen annan utväg än att helt göra om den. För att komma tillrätta med dina känslor av oro och ångest finns ingen annan råd än att skära bort fullt friska kroppsdelar, gå in i ett livslångt beroende av oprövade mediciner med svåra biverkningar och därefter för resten av livet befinna dig i ett slags könsmässigt ingenmansland.”
Aldrig i livet att jag skulle säga något sådant! Säg mig den tonåring som inte under en period känt sig obekväm i sin växande kropp?
Som vi alla vet finns det många tänkbara anledningar till att en tonåring känner sig främmande i sin kropp. Förutom den helt normala allmänna förvirring och sökande efter identitet som hör tonårstiden till, barndomstiden som plötsligt inte längre är, hormoner som rusar, en kropp som växer och förändras i snabb takt, så finns ju andra faktorer som kan ha med saken att göra: det skulle t.ex. kunna handla om kost- och motionsvanor, sociala faktorer, grupptryck, mobbning, trassliga familjeförhållanden, förnekade känslor, psykisk sjukdom, fysisk sjukdom... Det vet vi inte. Så varför ta fasta på just könet det första man gör? Varför utsätta fullt friska tonårskroppar för sådan irreversibel, livslång och oerhört kostsam behandling med svåra biverkningar, utan att först ha uteslutit andra tänkbara anledningar, och utan kunskap om hur sådan behandling fungerar på längre sikt?
Förutom min bestörtning över samhällets och vårdens syn på min dotters vackra, friska och fantastiska kropp är jag förtvivlad över hur Kärlek plötsligt har kommit att definieras på det här alldeles bakvända sättet.
För mig är kärlek = villighet att gå bredvid, hela vägen. Att stå upp för, tillsammans söka olika vägar, ställa intresserade relevanta frågor. Respekt för vars och ens tankar, känslor och egenart. En förälders skyldighet att dra i bromsen när ens barn slår in på en väg som man inte tror är bra. Det respektfulla samtalet, lyssnandet, vändandet och vridandet tillsammans på oerhört komplexa frågor.
Allt detta kallas plötsligt kränkande, fördomsfullt, förtryckande. Istället har plötsligt hela vuxenvärlden blivit överens om att kärlek, det är att från sekundett ”bekräfta” det uppenbart osanna. Att påstå att man håller med om det som man med hela sin varelse inte håller med om. Att avstå från samtal, frågor. Att inte dela med sig av sånt man vet, sånt man erfarit, sånt som andra erfarit. Att lämna sitt barn alldeles vind för våg med ett beslut som kommer att innebära dramatiska livslånga konsekvenser på alla plan. Socialt, medicinskt, sexuellt...
Idag har N. och jag lite grann kommit ut på andra sidan av den här turbulensen. Gjort är gjort och det är bara att hoppas att N. fortsätter vara nöjd med sitt beslut. Det försätter mig idag i en större frihetsposition, jag behöver inte längre”sitta still i båten” av rädsla för att förlora mitt barn.
Och jag tänker då att jag vill engagera mig på något sätt. När det hela drog igång började jag på att skriva en bok (jag är författare och föreläsare). Sen
Förutom min bestörtning över samhällets och vårdens syn på min dotters vackra, friska och fantastiska kropp är jag förtvivlad över hur Kärlek plötsligt har kommit att definieras på det här alldeles bakvända sättet.
För mig är kärlek = villighet att gå bredvid, hela vägen. Att stå upp för, tillsammans söka olika vägar, ställa intresserade relevanta frågor. Respekt för vars och ens tankar, känslor och egenart. En förälders skyldighet att dra i bromsen när ens barn slår in på en väg som man inte tror är bra. Det respektfulla samtalet, lyssnandet, vändandet och vridandet tillsammans på oerhört komplexa frågor.
Allt detta kallas plötsligt kränkande, fördomsfullt, förtryckande. Istället har plötsligt hela vuxenvärlden blivit överens om att kärlek, det är att från sekundett ”bekräfta” det uppenbart osanna. Att påstå att man håller med om det som man med hela sin varelse inte håller med om. Att avstå från samtal, frågor. Att inte dela med sig av sånt man vet, sånt man erfarit, sånt som andra erfarit. Att lämna sitt barn alldeles vind för våg med ett beslut som kommer att innebära dramatiska livslånga konsekvenser på alla plan. Socialt, medicinskt, sexuellt...
Idag har N. och jag lite grann kommit ut på andra sidan av den här turbulensen. Gjort är gjort och det är bara att hoppas att N. fortsätter vara nöjd med sitt beslut. Det försätter mig idag i en större frihetsposition, jag behöver inte längre”sitta still i båten” av rädsla för att förlora mitt barn.
Och jag tänker då att jag vill engagera mig på något sätt. När det hela drog igång började jag på att skriva en bok (jag är författare och föreläsare). Sen
stoppade jag alltsammans i byrålådan då jag insåg att det antagligen skulle kosta mig mitt barn att publicera det. Men nu, efter dokumentären i Uppdrag Granskning, har jag plockat fram manuset igen. Är det min skyldighet att göra något av det?
Mest skulle jag vilja skriva om kärleken. Om det öppna respektfulla samtalet, demokratins och kärlekens hörnstenar. Om vars och ens rätt till sin egen sanning, sin egen identitet, sina egna frågor, men inte till andra människors frågor och sanningar.
Mitt älskade barn, du behöver inte göra dig beroende av andra människors medhåll eller bekräftelse för att kunna vara den du vill vara, vill jag säga. Du är fri att vara du oavsett vad andra människor tänker, säger eller tycker. Du är fri, och jag är också fri.
Kärlek, det är inte att man håller med, vill jag säga. Jag älskar dig precis som du är, och jag är beredd att slåss för din rätt till respekt för den du är, rätten att känna och tänka dina egna tankar, oavsett om det råkar sammanfalla med någon annans. Du behöver inte göra dig beroende av varken min eller någon annans medhåll, bekräftelse eller språkbruk.
Och detsamma gäller andra människor. T.o.m. mammor har rätt (och skyldighet!) att se med sina ögon, och att respektfullt uttala och stå för sin syn på saker, utan att detta i sig innebär någon kränkning eller begränsning för någon annan människa.
Om några år kommer vi med stor sannolikhet att se tillbaka på den här tiden och undra hur i all sin dar vi kunde göra sådär med våra tonåringar, hur tänkte vi. Värderingar förändras, medicinska föreställningar och praktiker förändras. Jag vill gärna bidra till att just detta förändras så snabbt som möjligt.
Kanske genom att skriva? Genom att berätta? Eller kanske genom att helt enkelt lyssna och stötta, vara någon som tagit sig igenom den OUTHÄRDLIGA smärta som det inneburit att alldeles maktlös se på när detta hände mitt barn.
Mest skulle jag vilja skriva om kärleken. Om det öppna respektfulla samtalet, demokratins och kärlekens hörnstenar. Om vars och ens rätt till sin egen sanning, sin egen identitet, sina egna frågor, men inte till andra människors frågor och sanningar.
Mitt älskade barn, du behöver inte göra dig beroende av andra människors medhåll eller bekräftelse för att kunna vara den du vill vara, vill jag säga. Du är fri att vara du oavsett vad andra människor tänker, säger eller tycker. Du är fri, och jag är också fri.
Kärlek, det är inte att man håller med, vill jag säga. Jag älskar dig precis som du är, och jag är beredd att slåss för din rätt till respekt för den du är, rätten att känna och tänka dina egna tankar, oavsett om det råkar sammanfalla med någon annans. Du behöver inte göra dig beroende av varken min eller någon annans medhåll, bekräftelse eller språkbruk.
Och detsamma gäller andra människor. T.o.m. mammor har rätt (och skyldighet!) att se med sina ögon, och att respektfullt uttala och stå för sin syn på saker, utan att detta i sig innebär någon kränkning eller begränsning för någon annan människa.
Om några år kommer vi med stor sannolikhet att se tillbaka på den här tiden och undra hur i all sin dar vi kunde göra sådär med våra tonåringar, hur tänkte vi. Värderingar förändras, medicinska föreställningar och praktiker förändras. Jag vill gärna bidra till att just detta förändras så snabbt som möjligt.
Kanske genom att skriva? Genom att berätta? Eller kanske genom att helt enkelt lyssna och stötta, vara någon som tagit sig igenom den OUTHÄRDLIGA smärta som det inneburit att alldeles maktlös se på när detta hände mitt barn.
Kommentarer
Legg inn en kommentar